Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

Avgörande ögonblick i Åsa Mobergs liv

Vem var Åsa Moberg då? Här berättar hon själv utifrån två bilder.

 

1968

Den här bilden är från våren 1968, när mitt massmediala liv började på ett närmast explosionsartat vis. Jag är 20 år. Myndighetsåldern var 21.

När jag betraktar bilden femtio år senare ser jag en ung kvinna som omöjligen kunde förstå vad som hänt. Ett positionsbyte från ”obstinat tonåring” som varken lärare eller föräldrar orkade lyssna på till krönikör i Aftonbladet, en av landets största dagstidningar.

Uppdraget var inte bara att skriva en krönika i veckan, utan två. Däremellan skulle jag besvara förfrågningar om stort och smått från andra journalister. De var alltid äldre, oftast män och självklart överlägsna i alla avseenden, i varje fall i sina egna ögon. De bemötte det nya ”fenomen” som råkade vara jag med en svårhanterlig blandning av beundran, avund och förakt för både kvällstidningar och unga kvinnor.

Fotograferandet var plågsamt. Jag skulle inte bara ha åsikter, jag skulle också ”se ut”. På den tiden hade ingen hört ordet stylist. Proffssminkörer mötte jag på tv, men aldrig i samband med stillbilder.

Jag hade långt hår och korta kjolar och klädde mig i starka färger, på den här bilden är tröjan orange och thaisidenkjolen som mamma hade sytt ceriserosa. Lackpumpsen och strumporna är nästan vita, kanske hette färgen off-white. Det syns tydligt att jag inte hade gått på stilskola, en företeelse som jag snart skulle skriva kritiskt om. Där kunde unga kvinnor lära sig sitta snyggt.
 

 

1984

1984 kom Snart är det 1968 ut för första gången.

Bilden är taget i köket på Lekholmen i Västerdalarnas glesaste glesbygd, i hörnet mot Värmland och Norge. Dit flyttade Tor-Ivan Odulf och jag 1980, när Linje 3 förlorat folkomröstningen om kärnkraften. Tidigare bodde vi utanför Gimo i norra Uppland, fyra mil med bil från Forsmark, Sveriges nyaste kärnkraftverk. Det var ännu inte laddat.

Vi förstod först vid Harrisburgolyckan 1979 att avståndet fågelvägen bara var två mil, att radioaktivitet kunde föras hem till oss med vinden på ingen tid alls vid en olycka. Tor-Ivan sa att vi skulle kunna hamna i en zon med boendeförbud. Sådana trodde ingen annan på då, men efter Tjernobyl fick zonen tre mils radie och efter Fukushima blev det två mil. Jag har ofta funderat över vilket som skulle vara värst: att hamna precis innanför förbudsgränsen eller precis utanför.

Jag var så engagerad mot kärnkraften att jag förlorade jobbet på Aftonbladet. Tidningen ägdes av LO, som älskade kärnkraft lika mycket som den socialdemokratiska partiledningen.

På Lekholmen bodde jag året om i mer än 20 år. Jag är född i Piteå och uppvuxen på Lidingö, där jag aldrig trivdes. Nu bor jag vid Öresundskusten med min man Bror Boije. Lekholmen har blivit vårt fritidshus. När människor i dag frågar var jag har mina rötter tror jag att det är i skogen, vid insjön, i köket där den här bilden togs.

Min klädstil förändrades radikalt. Hemma gällde stövlar eller inga skor alls. Alla kläder måste vara praktiska och varma, helst i militärgrönt. Vid mina få besök i civilisationen oftast svarta, så att allt passade ihop. Jag blev nästan en okändis. Det var en stor befrielse.

Åsa Moberg, maj 2018
 

Foto 1968: Björn Larsson Ask/SCANPIX

Foto 1984: Rolf Carlson/TT

 

Snart är det 1968

En föregångare till vår tids stora feministiska debatt: metoo-upproret.

Du kanske vill läsa...

Berget offrar

Madeleine Bäck, Författare

Madeleine Bäck är biologen som blev medicinjournalist och som i dag arbetar som mediechef. Berget offrar är sista delen i hennes skräcktrilogi som utspelas i Gästrikland.

Bokrelease!

onsdag 22 augusti 2018 Natur & Kultur, Karlavägen 31, Stockholm

Kom på release för boken Något litet och fluffigt - sanningen enligt Gunnar & Molly på Natur & Kulturs terrass!