Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

Cecilia Hansson, författare

Cecilia Hanssons Au pair är en lyrisk memoar om vad det är som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet.

En underbart egensinnig bok om att snurra runt något som hände en tidigare version av en själv, tills man förstår vad det hade för plats i berättelsen. Den handlar om besatthet och betydelser, kreativitet och kraft; om livets flöden. Om hjärtat och kroppen.

Kulturnytt i P1 recenserade: ”Au pair är en undersökning av det som aldrig blev - och det som ändå blev. Skriven i korta, precisa fragment. […] Att dessutom få sagt något om vem man var och vem man är, lämna öppet för läsaren att fylla i sig själv på de tomma ytorna och komma fram till ett svar som inte blir platt - det är en bedrift.”

Dagens Nyheters recensent Aase Berg kallade boken ”underbar” och skrev: ”Man kan se sitt liv som ett misslyckande. Man kan också se det som vackert. Det ena utesluter inte det andra. Det är denna kombination som får Cecilia Hanssons självbiografiska roman Au pair att lysa. Au pair är en bok om skärande skönhet i livsmisstagens skugga.” 

”Relevant och komplext”, tyckte Sydsvenskans recensent.

Vi pratade med Cecilia Hansson om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär. 

 

Nina: Cecilia, jag tänker på den här raden: Att man har varit au pair är inget man talar högt om. Berättaren börjar i det konstaterandet och blir sedan som besatt av att borra sig ner till ögonblicket då ”sanningen och skammen ligger ihopsurrade på havets botten”. Men om vi börjar i själva ordet au pair, vad är det för situation du har velat gestalta? 

Cecilia: Au pair-situationen blir ofta paradoxal, för begreppet ”au pair” betyder ”på lika villkor” men i verkligheten blir villkoren inte alls särskilt lika.

Jag tycker det är märkligt att au pair-situationen inte har blivit mer omskriven i litteraturen. Kanske har det att göra med att den tiden ofta är ett sabbatsår, innan det "riktiga livet" tar sin början. Eller så ser man inte det att ha städat och bytt blöjor som någon merit. Jag tror att jag fått höra fler lumparhistorier än au pair-berättelser i mitt liv. Min bok är också en upprättelse åt alla oss som åkt som au pairer. Att i unga år bemästra ett hushåll och klara av att möta nya sociala och kulturella situationer borde betraktas som en stor merit.

Jaget, en svensk 19-åring, författarens alter ego om man så vill, förväntar sig jämlika relationer, det är så hon tror att det ska vara i livet. Men det blir inte så, varken i hennes au pair-familjer eller med den man som hon förälskar sig i. 

Nina: Hon förälskar sig i sin tysklärare, Walter, en man som verkar cool och världsvan. Läsaren ser honom också samtidigt med den vuxna Cecilias blick, som en pretentiös och ganska löjlig figur. Även när hon gått vidare in i nya relationer och även långt senare i livet, när hon blivit förälder, upptas hon av att första vad den episoden har för plats i berättelsen om hennes liv. Det är egentligen en ungdomlig pinsamhet, varför påverkar den historien henne så mycket?

Cecilia: Det handlar om livsavgörande situationer när man står helt naken inför livet, inte kan reglerna, och där allt står på spel. Sådana situationer återkommer ju genom livet, och Au pair rör sig även bortom situationen som barnflicka. Boken är skriven i gränslandet mellan vilja, misslyckande och längtan. Mina böcker har alltid rört sig kring det som bränns, skaver eller är pinsamt. Jag hade gärna framställt mig själv som cool eller sofistikerad i någon bok, men det har aldrig riktigt blivit så. 

Nina: Någon recensent beskrev den som en kärlekshistoria – en historia om olycklig kärlek - men jag läser den inte så. Den handlar förvisso om besatthet, men jag tycker egentligen inte att vi pratar om besattheten av ett kärleksobjekt utan om besattheten av att skriva sant?

Cecilia: Att skriva Au pair var för mig att vara besatt av att försöka förstå varför jag inte kan släppa vissa saker och att vilja skildra de situationerna så sant som det bara gick. Många av mina böcker handlar om att skriva sig fri i viss mån; genom att undersöka något i skrift får det som skaver egna vingar och kan lyfta.

För mig var skrivandet av Au pair en helt annorlunda upplevelse än jag tidigare varit med om. I mina diktsamlingar har jag visserligen satsat mig själv, när jag velat komma åt vissa viktiga situationer, men jag har alltid velat behålla en anonymitet, för att dels nå en allmängiltighet, men även för att skydda mig själv. Att sträva efter kärnan i upplevelserna och tänka bort de yttre omständigheterna blev sättet att nå de gränsöverskridande situationer som pubertet, utanförskap och den första kärleken som jag skriver om i mina dikter.

Men i Au pair blev processen omvänd: jag kunde inte komma åt berättelsen förrän jag bestämt mig för att skriva ”sant”, så som jag verkligen mindes situationerna. Jag klädde av mig själv – så var känslan när jag försökte hitta textens egentliga revben. Under arbetet tänkte jag länge att jag skrev en berättelse som aldrig någon skulle få läsa. 

Nina: Jag tror det är sant att man i skrivakten söker en gräns att kliva över, det är då texten verkligen laddas upp. Vissa passager i den här boken är helt självlysande för att spår av den där överträdelsen ligger kvar och darrar. Och vad som utgör en sådan är så idiosynkratiskt? Det kan handla om objektivt begripliga händelser, men lika gärna inte. Au pair är på många sätt bok om det inre livet, det som kan pågå i hemlighet och vara mer verkligt än det yttre. Det vi skyddar, som känns skört och skamligt. Vad händer när man vänder ut och in på det?

Cecilia: Jag har märkt att Au pair når läsarna på ett annan sätt än dikterna – på ett mer direkt sätt. Många säger att de känner igen sig, att jag skildrar dem och deras upplevelser, när jag går på djupet med mina egna.

Kanske är det så att om man går till botten med sig själv och sina grundupplevelser så når man automatiskt andra.

Men sedan är inte allt i Au pair sant, jag har vridit och vänt på många situationer, och hårdragit. Det måste ju bli en litterär berättelse, ingen dagbok.

Nina: I samband med utgivningen av Au pair har vi samlat ihop din lyrik till en volym som vi kallar Diktsamlingar (finns här). Hur förhåller sig Au pair till din debutbok?

Cecilia: En driftkraft för att skriva var Au pair var att återvända till den situation som min debutbok Revbensdagar, morgnar utgår ifrån: den första stora kärleken och vad den innebär av pinsamheter och felsteg. Men i slutändan blev det en helt annan bok än jag tänkt, som rymmer så mycket mer än jag någonsin anat att jag skulle skriva om. 

Nina: Tycker du att den här boken handlar om kvinnor och män?

Cecilia: Den handlar om makt i olika former tycker jag. Om maktförhållanden mellan män och kvinnor, och mellan kvinnor och kvinnor. Jag har inte velat göra det till en berättelse där jaget är i underläge hela tiden. Utan maktsituationerna förändras, de står och väger fram och tillbaka, även inom samma relation.

Kanske handlar det även om att ta makten över sitt eget liv. 

Nina: Vad har kroppen för plats i berättelsen?

Cecilia: I mina diktsamlingar har jag använt kroppen som medel för att skildra stora känslor och för att gestalta det som sker. Och även i Au pair har kroppen en enormt stor betydelse. Hos den 19-åriga Cecilia är kroppen helt skild från intellektet, dessa två korresponderar inte. Boken handlar mycket om kroppens begränsningar, att vilja men inte kunna och när kroppen inte samarbetar. Men den handlar också om glädjen när kroppen till sist mjuknar.

Nina: Au pair ger också inblickar i hur ett konstnärskap blir till, du skriver om urscener i boken. Sådant man återkommer till om och om igen, och som till slut omvandlas till litteratur, där själva drivkraften är att via texten nå fram till det sanna. Ett annat sätt jag hört dig beskriva det på är att det är ”rum” man står i. Vad är det för rum? Hur uppstår det?

Cecilia: Ja, hur uppstår ett skrivande rum? Och hur kommer man ut? Jag har ingen aning, vet bara att plötsligt finns något där som letat sig in och så står jag där i det. Och då måste jag borra där jag står. Det är en rent fysisk upplevelse ibland, att en situation, en tematik eller en geografisk plats gör sig påmind. Jag är oerhört rationell på många vis, och osentimental, eftersom det för mig är enda sättet att hantera den intuitiva verklighet jag lever i och måste hantera.

Jag har alltid följt min konstnärliga vilja, även om det inte alltid varit lätt och jag av och till behövt göra avkall på den, på grund av omständigheter i livet. När jag var yngre kunde jag ibland önska att jag var annorlunda, mer vanlig kanske, och att jag kunde välja mitt liv, istället för att det väljer mig. Det kunde kännas som om jag var dömd till att vara en skrivande människa, och den upplevelsen var inte enbart positiv. Numera försöker jag att flyta med och se vart berättelserna tar mig… I slutändan är det ofta logiskt vart det bär.

Au pair

En inställd kärlekshistoria är också en kärlekshistoria!

Du kanske vill läsa...

Sneak peek på höstens böcker

Storsatsning från Susanna Alakoski, Silvia Avallone tillbaka och nytt från systrarna Adbåge.