Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

banner

Den bästa skandinaviska sakprosan sedan år 2000

Förra veckan samlades en nordisk jury på Lillehammers litteraturfestival för att offentliggöra en lista på de tio bästa sakprosaverken från Danmark, Norge och Sverige sedan 2000. Ett omöjligt uppdrag på många sätt, förvisso – men också en kärkommen markering av sakprosans betydelse. (I Norge finns en professur i sakprosa, vilket fick jag lära mig på denna tillställning; en likaså god markering som Sverige borde beakta.)

Till den tidigare offentliggjorda långlistan fanns Natur & Kultur-knutna författare som Jeanette Varberg och Peter Fröberg Idling, men det var bara Peter Englund och hans Stridens skönhet och sorg som klarade sig till kortlistan. Det sades mycket fint om detta verk – bland annat påpekade någon att varje kapitel i det kunde fungera som en novell i egen rätt, vilket tål att tänkas på för den som nu står i begrepp att läsa ut den långa versionen som avslutas i höst.

7 av 10 titlar på listan var historieverk. Anmärkningsvärt – men också inte. Historia är forskning som många begriper och har en direkt relation till, och som ofta har en inneboende dramaturgi samt resultat som står sig en längre tid. Och innehållet? Den enskilde gräsrotsindividen, detektivskildringar från arkiv och utgrävningar, hoppets skörhet samt stilistiska experiment var några gemensamma drag som jury och kritiker såg.

Om detta utmärkt de senaste 20 åren sakprosa – vad kommer härnäst? Låt mig åtminstone göra en gissning. Vi lever i en alltmer global värld, med allt högre krav på att sätta sig in i geografiskt/kulturellt ganska avlägsna omständigheter. Därför kommer globalhistoria och makrohistoria bli mer betydelsefulla – verk där man i några korta, kärnfulla stycken får breda synteser till livs. Klimat, rörlighet, nätverk, sammanhang blir nyckelorden där. Trenden är faktiskt redan här; det ser man till exempel på Yuval Hararis väldiga framgångar med Sapiens. Han kan förklara en hel civilisation med några ytterst välpolerade grundkaraktäristika, en handfull lysande paralleller samt några drastiska exempel som fastnar i minnet. Några hyllningar av gräsrotsindivid eller arkiv får föga plats där, på gott och ont, och kanske alla heller inte vill kalla det så ”litterärt”. Men om ”litterärt” betyder en odelbar enhet av form och innehåll (vilket jag tycker att det gör) så varför inte; må saprosaförfattaren pröva Hararis teknik och se hur ytterst utmanande även den är för pennan.

Skriv en kommentar