Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

”En paranoid atmosfär rådde bland människor som var politiskt aktiva”

Läs Åsa Mobergs nyskrivna efterord till Snart är det 1968.

 

Mitt eget liv har varit utgångspunkt i det mesta jag skrivit, långt före självbiografin Livet som kom i augusti 2017. Ibland tydligt, som i Adams bok 1999, skriven tillsammans med min dåvarande sambo Adam Inczèdy-Gombos, om hans liv, hans bipolära sjukdom och vår gemensamma kamp mot en dysfunktionell psykiatrisk vård, eller inflätat i ett debattinlägg som i Lustpunkten – en bok om inlärning utan utbildning, 2006. Där finns den skolkritik jag burit med mig genom åren, kombinerad med berättelsen om hur jag själv lärt mig det jag kan utan formella studier.

Även den boken blir en skildring av mitt liv. Det gäller också de två inledande romanerna i trilogin om Nina Broman, Andra resan till Folkestone 1981 och Familjen som exploderade 1982 (båda återutgivna av Constant reader, 2015 och 2016).

Denna tredje del, Snart är det 1968, utkom första gången 1984. Den är den i särklass minst självbiografiska av mina böcker.

Huvudpersonen Nina Broman var i motsats till mig FNL-aktivist, en av många som demonstrerade och protesterade mot USA:s krig i Vietnam. Själv deltog jag inte. Den delen av historien har jag kunskap om i andra hand genom aktivister som jag kände då och genom samtida medierapporter.

Jag gjorde också intervjuer under arbetet med romanen. På det sättet fick jag veta mycket som jag inte hade en aning om när det begav sig, bland annat om främlingshatet i Kina på 1960-talet och om kulturrevolutionens fruktansvärda grymhet.

Allvaret i den svenska revolutionära vänsterns våldsromantik gick inte upp för mig förrän långt senare.

Nina Bromans politiska liv har alltså ingenting med mitt eget vid den tiden att göra. Skildringen av modefirman Lao-Tse är en blandning av samtal och möten på den legendariska modefirman Mah-Jong, där jag var anställd som praktikant hela det magiska året 1967, och senare upplevelser på Aftonbladet, där jag blev fast krönikör i mars 1968.

Den avgörande våren 1968 var jag upptagen med att förverkliga min personliga dröm: jag skulle börja arbeta självständigt som fri textilkonstnärinna, men blev i stället krönikör i den näst största kvällstidningen. Som krönikör kunde jag inte vara demonstrant och aktivist.

Jag tror det passade mig bra att få vara med och betrakta skeendet från sidan. Så blev det bokstavligen under kårhusockupationen i Stockholm i maj, där det var så fullt i samlingssalen i kårhuset att jag fick stå lutad mot en vägg, eller sitta i ett fönster.

En paranoid atmosfär rådde bland människor som var politiskt aktiva till vänster om socialdemokratins mittfåra. Paranoian var berättigad. Åsiktsregistrering förekom i en skala som förvånade mig när jag så småningom förstod att det var allvar.

Länge trodde jag att de som ansåg sig övervakade skämtade, eller överdrev sin egen betydelse. Jag tror att Snart är det 1968 ger en bra bild av en tidsanda. Det jag också ser nu är hur den präglas av mina ambitioner att beskriva och bevara kvinnors verklighet.

I boken sammanför jag min egen generation, den andra vågens feminister, med en kvinna från den första generationen, rösträttskvinnorna och aktivisterna kring den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. Något sådant möte var jag aldrig med om i verkligheten, men jag hade turen att komma nära en av dem när jag träffade Sigrid Hultare i den stora Almstriden i Stockholm. Hon var pensionär när vi träffades, men hon hade yrkesarbetat på Televerket där hon också varit fackligt aktiv. Siri Holm är en fritt utbroderad skönlitterär figur, delvis byggd på Sigrid, som kom att bli en inspirerande väninna fast hon tillhörde min mormors generation.

Att äldre kvinnor kunde utgöra en förtrupp som polisen inte skulle våga ge sig på ser jag i dag som en förträfflig idé, även om den inte hämtades från 60-talets svenska verklighet utan från 80-talets Latinamerika. I Siri Holms betoning av vikten av ett privatliv känner jag också igen min dåvarande sambo och kloke rådgivare Tor-Ivan Odulfs röst.

Kärlek och sexualitet har en stor roll. I motsats till mig bröt Nina Broman upp ur en relation. Det var Tor-Ivan som bestämde att hon måste göra det. Vi hade varit tillsammans i 20 år när jag skrev romanen och skulle förbli ett par fyra år till, till hans död 1988. Men han ansåg att det skulle bli för tråkigt för läsarna om Nina Broman var kvar i samma förhållande i tre romaner.

Sexualitet har, i denna romanfigurs liv, förhållandevis lite med lust att göra, däremot mycket med smärta. Hon sökte hjälp och hamnade hos en gynekolog som ansåg att hon borde opereras: slidans öppning skulle göras större.

Bokens skildring från Allmänna BB i Stockholm tillhör det självupplevda, liksom vårdpersonalens monumentalt moraliserande bemötande av den unga kvinnan i sängen bredvid. Det var en sen abort, i sjunde månaden. Världen har blivit mycket bättre för kvinnor. Sådana onödiga lidanden utsätts ingen för i dag i Sverige.

När jag slog på måfå i boken hamnade jag i det avsnitt där en av Nina Bromans chefer berättar för alla på kontoret att hon råkat ut för ”drypan”, gonorré, med smittspårningsplikt enligt ”lex veneris” – ett begrepp som antagligen inte är vanligt i skönlitteratur.

Jag misstänker att det finns med som resultat av att jag 1983 hade fått mitt första fasta uppdrag som frilansskribent; jag var sex- och samlevnadsrådgivare i Vecko-Revyn på uppdrag av Amelia Adamo. Det blev inledningen på en lång arbetsrelation och en fantastisk väninnerelation.

Under de sex år jag svarade på frågor om sex och samlevnad i Vecko-Revyn förvandlades sex i medierna från ett lustområde till ett fält för ren dödsångest; aids dök upp och ingen visste vad det var som dödade. I frågebreven, som nästan bara kom från unga kvinnor, blev sjukdomsskräcken under 80-talet allt tydligare. 1960-talet var p-pillrens och den fria kärlekens tid, företeelser som unga män skickligt vände till sin egen fördel. Om en kvinna sa nej till samlag kunde det före p-pillret förklaras med skräck för att bli med barn, sedan blev det en personlig förolämpning mot mannen.

Att läsa sina egna böcker är obehagligt, tycker jag, i motsats till exempelvis Simone de Beauvoir. När jag motsträvigt läser Snart är det 1968 i januari 2018 blir jag positivt överraskad: jag fick med mycket mer än jag kom ihåg. Ambitionen att ”anteckna dagens känslor och händelser”, ”hennes eget och hela världens läge” lyckades någorlunda, även om antecknandet är en litterär rekonstruktion: Hur var det till exempel med ”den jättelika tvåveckorsrättegången mot FNL-aktivisterna” som nämns i slutet, med ”sjuttionio åtalade, som rannsakades och dömdes i grupper om tre och tre och fyra och fyra för en demonstration”? Det låter som något som jag inte hittat på. Samhället satsade stora resurser på att knäcka den unga vänstern. Många av de bråkigaste var kreativa människor. De som märkts senare är förstås de som inte knäcktes av maktens motåtgärder utan stärktes.

Det gläder mig att Snart är det 1968 nu finns i nytryck och därmed får bli en del i firandet av den löftesrikt turbulenta våren för femtio år sedan.

Lerberget, februari 2018
Åsa Moberg

På bilden: Åsa Moberg och Marie-Louise De Geer i Mah Jongs regnkläder. Foto: Vamlingbolaget

Snart är det 1968

En föregångare till vår tids stora feministiska debatt: metoo-upproret.

Du kanske vill läsa...

Pasta på italienska

Sara Berg och Miriam Preis reste till Italien för att hitta riktig italiensk pasta.

Allt om gift

Giftets historia och ett autentiskt giftmord

onsdag 24 oktober 2018 Studentbokhandeln i Uppsala, Sysslomansgatan 7, Uppsala

Varmt välkomna till en temakväll om gift och hor i historien