Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

En saudisk kvinnas protest

Hon satte sig bakom bilratten och körde i ett av världens mest kvinnoförtryckande länder. Läs ett utdrag ur Modet att köra av Manal al-Sharif.

 

Jag hade aldrig några planer på att bli aktivist. Jag var en religiös flicka, född och uppväxt i Mecka. Jag började täcka mig med abaya och niqab innan det ens behövdes, jag ville helt enkelt efterlikna och glädja mina religiösa lärare. Och jag följde en ytterst fundamentalistisk version av islam.

I åratal brukade jag smälta min brors kassettband med popmusik i ugnen, för enligt fundamentalistisk islam är musik haram, det vill säga förbjuden.

Första gången jag någonsin hörde en poplåt var jag tjugo. Det var Backstreet Boys ”Show Me the Meaning of Being Lonely”. Jag kan fortfarande minnas nästan vartenda ord.

Det enda jag gjorde i unga år som kunde anses lite rebelliskt var att skaffa ett jobb. Jag hade en kandidatexamen i datavetenskap och blev anställd på Aramco som it-säkerhetsspecialist.

Jag gifte mig ung, när jag var tjugofyra, och fick en son. Sedan skilde jag mig vilket är ganska vanligt – enligt viss statistik uppskattas skilsmässonivån i Saudiarabien vara så hög som sextio procent. Båda mina föräldrar var frånskilda när de gifte sig med varandra.

Men när jag väl fyllde trettio började jag göra lite mer äventyrliga saker, åtminstone på själva födelsedagen.

Under en tid jobbade jag i USA, i New Hampshire, och på min trettioårsdag hoppade jag fallskärm. Året därpå köpte jag en biljett till Puerto Rico och reste alldeles på egen hand i trettiosex timmar.

Och hemma i Saudiarabien 2011, när jag fyllde trettiotvå, bestämde jag mig för att börja köra bil.

Jag lärde mig att köra när jag jobbade och bodde i USA – jag skaffade körkort först i New Hampshire och sedan i Massachusetts. Men i Saudiarabien satte jag mig aldrig bakom ratten annat än inne på Aramcoområdet.

Saudiska kvinnor måste förlita sig på chaufförer, oftast utländska män – varav många inte ens har körkort eller har fått någon som helst utbildning – som skjutsar dem från plats till plats. Vi är helt utlämnade åt dessa män.

Vissa familjer är förmögna nog att anlita en egen chaufför, men många kvinnor får nöja sig med ett informellt nätverk av bilförsedda män som helt illegalt kör kvinnliga passagerare. Vi kvinnor har listor över dessa privata chaufförer i våra mobiler som vi ringer och ringer tills vi hittar en som är ledig.

Eller så tar vi taxi – taxibilar är åtminstone registrerade och chaufförerna har tillstånd från polisen – men bilarna är gamla och många av taxichaufförerna tvättar sig inte, stanken kan vara påträngande. Mina vänner och jag skickade sms till varandra om vi hittade en renlig taxichaufför.

Nästan varenda kvinna jag känner har blivit trakasserad av en chaufför. De kommenterar vårt utseende eller samtal som de råkar höra, de kräver mer pengar, de tafsar. Vissa kvinnor har blivit överfallna.

Jag har varit med om att chaufförer har kommit med alla möjliga opassande kommentarer, att de har spelat in mina samtal när jag pratat i telefon – till och med förare som inte pratar arabiska – i hopp om att kunna utpressa mig på något vis. Och så har vi givetvis de fall där chaufförer sexuellt utnyttjar de barn som de har i uppdrag att skjutsa till skolan.

Det är en häpnadsväckande motsägelse: ett samhälle som ogillar att en kvinna ens går ut utan en man, som kräver separata ingångar till universitet, banker, restauranger och moskéer, som delar av restauranglokaler med skärmar för att hindra män och kvinnor som inte är släkt från att sitta tillsammans – detta samhälle anser att kvinnor ska sätta sig i en bil med en man som inte är en släkting, en fullständig främling, och åka omkring med honom i denna låsta bil, alldeles ensam. Inte ens de kvinnor som har privata chaufförer kan lita på dessa. Vissa dyker inte upp i tid, andra bara försvinner.

Saudiska män kallar landets kvinnor för ”drottningar” och säger att en drottning inte kör bil. Kvinnorna driver ofta med denna titel genom att säga: ”Kungadömet med en enda kung och miljontals drottningar.” Eller sa lägger de upp ett foto på Storbritanniens drottning Elizabeth i sin Jaguar, med texten: ”En riktig drottning kör själv.”

En kväll 2011 skulle jag på ett läkarbesök efter jobbet, i Khobar utanför Aramcoomradet.

När jag lämnade läkarmottagningen strax före klockan nio ringde jag alla chaufförer jag kände till, men ingen kunde komma. Antingen var de lediga eller sa var de upptagna med att köra andra saudiska drottningar.

När mottagningens dörrar låstes började jag gå till fots nerför gatan.

Det var många män ute och körde den kvällen och allihop såg mig gå där helt ensam, med obeslöjat ansikte. (De flesta saudiska kvinnor täcker sina ansikten.) Det var som en inbjudan att trakassera mig, och det gjorde de.

Många bilar susade bara förbi, men andra saktade ner. Förarna tutade och skrek oanständigheter, öknamn och andra vidriga saker.

Jag riktade blicken stadigt rakt fram, fast jag var vettskrämd. Jag ringde min bror, men hans mobil var avstängd.

En av bilarna följde efter mig. Vägen var kantad av butiker, men nu på kvällen var alla stängda. Och de låg en bit från själva vägen, med parkeringar emellan. Mannen svängde sakta in på en av parkeringarna. Sedan vevade han ner rutan och tittade på mig, som för att bjuda in mig i bilen. När jag hade gått förbi körde han fram och svängde in på nästa parkering, vevade ner rutan igen och stirrade.

Jag var arg. Jag kände mig utnyttjad; jag kunde inte få tag på en chaufför och inte heller göra det han gjorde: köra hem själv.

När jag passerade något som måste ha varit en byggarbetsplats plockade jag upp en sten från marken och kramade den i handen. Så snart han fick se stenen blängde han ilsket och körde iväg med tjutande däck. Men jag kastade den ändå, sa hårt jag kunde, mot honom och hans bil.

Sedan stod jag där på gatan med tårarna rinnande över kinderna, jag grät som en liten flicka. Men jag är ingen flicka. Jag är en vuxen kvinna, jag är mamma, jag är välutbildad, jag hade en egen bil som jag köpt och betalat av på i fyra år – den stod parkerad där hemma med motorn kall och tyst – och ända kunde jag inte undvika att drabbas av sådant här.

I Saudiarabien är det inte brottsligt med trakasserier. Myndigheterna, särskilt den religiösa polisen, skyller alltid på kvinnan.

De säger att hon blev antastad på grund av sitt utseende, sin gång eller för att hon använde parfym. De gör offret till brottsling.

När jag kom hem den kvällen gav jag utlopp för min frustration på Facebook: förnedringen i att alltid behöva leta efter en chaufför, den ständiga oron över att bli försenad eller kvarlämnad någonstans, att försöka ta sig runt så gott man kan med hjälp av släktingar eller chaufförer vars nummer man samlat på sig i mobilen.

Jag avslutade mitt inlägg med ett löfte om att själv köra bil utanför Aramcoområdet på min födelsedag, filma det hela och lägga upp videon på YouTube. David, en av mina amerikanska vänner från New Hampshire, skrev ”uppviglare” på min Facebooksida, och jag svarade: ”nej, banbrytande”. Men inte ens då kunde jag tro på mina egna ord. Jag trodde att jag bluffade.


Manal al-Sharif är dataingenjör, författare och kvinnorättsaktivist.

Modet att köra

Det här är historien om kvinnan som satte sig bakom ratten och startade en feministisk revolution mot sharialagarna.

Du kanske vill läsa...

Dyk ner i bokens ämnen

Världen kan idag kännas som en mycket skrämmande plats. I 21 tankar om det 21:a århundradet diskuterar Yuval Harari vår samtids 21 mest omedelbara utmaningar. 

Allt om gift

Giftets historia och ett autentiskt giftmord

onsdag 24 oktober 2018 Studentbokhandeln i Uppsala, Sysslomansgatan 7, Uppsala

Varmt välkomna till en temakväll om gift och hor i historien