Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

banner

”Hathurwulfr, kom in och ät!”

Listan över de mest populära förnamnen har nyligen publicerats. De flesta ser jag varje dag på min dotters förskola, som man kunde ta för ett ålderdomshem om det inte vore för bilderna: det är helt uppenbart att man gärna döper sina barn till vad far- och morföräldrarnas generation hetat.

Det kommer nog att glädja många att Natur & Kultur planerar en bok om svenska för- och efternamn under de senaste tusen åren. I den får vi lära att de äldsta förnamnen vi känner till är sådana som Stainawarijar, HathurwulfR och FrawaradaR. Just de har väl inte haft någon större renässans under de sista århundradena. De finns inte på min dotters förskola. Långa namn var uppenbarligen i ropet bland fornsvenskarna, om vi får tro runstenarna. Krigiska skulle de helst också vara, vilket rimmar väl med vår föreställning om vikingatiden.

Är man namnforskare är det nog lätt att se när Sverige kristnades. Vi började anta kristna namn under 1000-talet; de första tycks ha varit Helena och Johannes, något senare Nicolaus, Martin, Peter och Tomas. Alla dessa återfinns redan på runstenar, och att vikingar hetat så kan kanske förvåna.

Från 1100-talet har vi Benedictus (Bengt), från 1200-talet Marcus och från dess slut Andreas, Kristina, Margareta, Katarina. Maria däremot kommer först mot slutet av 1300-talet. Varför? Det var för heligt! Precis som Anna, Marias mor, ett namn som inte blev populärt förrän mot slutet av 1400-talet.

Namnskick är förstås bara en av de många kulturförändringarna som skedde i och med kristnandet. I väntan på namnboken kan man läsa mer om hela denna omställning i boken Mitt i byn – med kyrkan som följeslagare genom Sveriges historia av Carin Bergström.

Skriv en kommentar