Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

banner

Historien och de unga

Det är oundvikligt att varje krigsskildring måste innehålla ohyggligheter. Den kusligaste sidan i Peter Englunds fem delar av Stridens skönhet och sorg är (oturstalet) 13. Där står nämligen åldern angiven för alla huvudpersoner i hans bokverk. Nästan alla är 20 år, eller strax däröver. En som är 45 sticker ut.

Det var de - och miljontals andra - som fick satsa sina liv (och ofta förlora dem) i kriget. Och så har det väl alltid varit i krig.

Men inte bara i krig. Historikern Niall Ferguson erinrar i någon av sina böcker om hur unga de människor alltid varit som format historien. En stor del av dem var inte mer än ynglingar när de satte sitt avtryck, och långtifrån alla nådde vad vi skulle kalla ålderdom. Historien är en lång räcka av ungdomar som fattar (brådmogna?) beslut. Exempel är överflödiga för att styrka påståendet; vi inser att det är riktigt när vi börjar jämföra födelseår med trontillträde, debutbok, militär dekoration eller vad det kan vara. 

Under den genidyrkande romantiken uppstod tanken att ungdom kunde vara ett ideal. Fortfarande Stefan Zweig mindes i Världen av i går att hans generation försökte göra allt för att se gamla ut när de var unga. Men det är ändå romantikens åsikt som fått råda. Idag vill en person bortåt de fyrtio nog gärna representera "den yngre generationen", och hens föräldrar lyssnar på hårdrock och klättrar i berg, ibland för att få sin ungdom bekräftad. Århundradet före Kristus skrev Cicero att när man blivit 46 hade man nått den definitiva ålderdomen. Då var det hög tid att dra sig tillbaka för att odla sin trädgård.

På 1580-talet skrev Montaigne att den som inte visat vad man går för vid 20 års ålder blir aldrig något med. Vad hade väl jag hunnit åstadkomma vid den ålder då de flesta av historiens stora hunnit bli just historiens stora? I den mån det är de unga som styr världen idag är dessa yngre betydligt äldre än förr.

 

 

Skriv en kommentar