Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

Långläsning! Londons marknader är stadens själ

Gunnar Pettersson om gatumarknaderna i London – och sin egen klassresa från författare till torghandlare. Utdrag ur den nya boken London.


Jag begick min debut som torghandlare lördagen den 10 juni 2006 på Broadway Market i Hackney. Det började bra, tyckte jag, för det var en solig och fin dag, men inte alltför varm.

Den här marknaden hade återetablerats sedan ett och ett halv år tillbaka: det var två lokalbor och eldsjälar, Louise Brewood och den saligt hädangångne Andrew Veitch, som låg bakom pånyttfödelsen. De kunde knappast tajmat det bättre, för det var precis i det här skedet som Hackney började gentrifieras och Broadway Market blev snart känt, och är än idag känt, som den urtypiska hipstermarknaden i London.

Louise hade gett oss ett bra stånd ungefär i mitten av marknaden. Jag och min partner sålde miljövänliga toalettartiklar och hushållsprylar, allt från schampo till toapapper. Bredvid oss fanns ett ungt thailändsk par som sålde sådana där små leksaksankor i trä som flaxar med vingarna när man rullar dem nerför trottoaren. Bakom oss stod en polack och en italienare och sålde surdegsbröd. Vår granne på andra sidan var en uppenbart halvgalen kvinna i turban som sålde begagnade kläder, eller vintage fashion som jag snart lärde mig kalla det. Vi fattade det ännu inte riktigt, men med surdeg, vintage och träleksaker omkring oss hade vi faktiskt hamnat precis rätt vad gäller kundunderlaget.

Det var min mer erfarna partner som skötte den huvudsakliga ruljansen i fråga om sortiment, inköp, prissättning och räkenskaper. Mitt eget sinne för affärer har alltid varit hämmat av två lika starka impulser: panik och likgiltighet. Vare sig jag ska köpa skor eller kvällstidning så gäller bara snabbt-in-och-snabbt-ut som shoppingstrategi.

En variant av detta visade sig redan första dagen på Broadway Market i att jag upplevde det som ohyggligt pinsamt att överhuvudtaget ta emot betalning av kunderna. När jag meddelade dem att det skulle kosta allt som allt £15,90 lät det på min röst som om jag sagt att deras hus tyvärr brunnit ner till marken och allt gått förlorat. Jag trodde jag hade ganska goda insikter i kapitalismens dynamiker generellt, men det här med vinstmarginal – och att jag själv kunde dra nytta av den – var något helt nytt, och ganska skrämmande.

Särskilt sedan 1980-talet har handelsstaden London förändrats avsevärt i så måtto att arbetsmarknaden, och det ekonomiska livet i stort, blivit allt mer oförutsägbart för många. Villkoren förändras snabbt, permanent blir tillfälligt, fastanställning blir frilans, ingenting varar särskilt länge, långt mindre det ”livet ut” många arbetsliv brukade kännetecknas av. Och, märk väl, detta kännetecknar alla nivåer i ekonomin, från hög- till lågavlönat inom så gott som samtliga sektorer.

Att jag själv hamnade på Broadway Market den där junidagen berodde också just på att jag fått uppleva en något huvudstupa klassresa under första hälften av 2000-talet, och även om det kan låta väl abstrakt så var det i alla fall delvis ”marknadskrafterna” som låg bakom det som hände.

Det hela hade att göra med min partners tjugoåriga affärsverksamhet. Jag ska dock inte gå in på detaljerna, främst därför att det är, bokstavligen, none of your business.

Det smärtsamma i processen har jag ändå glömt bort vid det här laget och resten av historien är faktiskt alldeles för tråkig, i betydelsen ”gäsp”. En rad omständigheter, sinsemellan oberoende av varandra och mestadels utom vår kontroll, stötte helt enkelt till och gjorde att vi ett par år senare fick börja bygga upp våra liv från grunden igen. Vi pendlade mellan uppgivenhet och manisk aktivitet, en nog så tidstypisk livsföring, över vilken svävade Thatchers hotfulla löfte, eller löftesrika hot, om nyliberalismens nödvändighet, oftast kallat TINA: ”There is no alternative”.

Jag kallade de här åren en ”klassresa” men det gäller egentligen bara i krasst materiell mening. Många självklarheter försvann, några andra självklarheter levde kvar. Som den utfattige greven på sitt förfallna gods kunde man väl acceptera att man fick anlita bidragssystemet då och då, men så fan att man behöver dricka billigare viner för det.

Det blev en slags försvarsmekanism att ständigt hålla sig till den sociala reproduktionens alla vägvisare: vanor, attityder, hållning, respekt och självrespekt. Men vi upptäckte dessutom att vi långt ifrån var ensamma om vare sig upplevelsen eller hur den påverkade oss. Den här typen av ekonomiska störtdykningar inom medelklassen är vanligare än man tror, särskilt under dessa år när samhällsekonomin sedan ett par decennier tillbaka tumlat fram som en treåring på rullskridskor, sporrad av ackumulationens rus och en imbecill förtröstan på alltings varaktighet. Vi hade levt ett gott liv på vad som visat sig vara en knivsegg, och levde nu ett betydligt sämre liv på en okrattad grusgång.

Det började ljusna i slutet av 2005 när en god vän, som råkade vara småskalig byggmästare, lät oss flytta in i en stor och lyxig arkitektritad kåk han just låtit bygga på en gammal pubtomt i Hackney: fasad i fransk ek, värme under golven, en gediget tilltagen trädgård, och en fjärrkontrollerad jätteport i metall som utifrån fick kåken att se ut som en cracklangares fästning.

Det var minst sagt ett bisarrt ställe att hamna på när man inte har ett öre på fickan. Eller ja, det där stämmer inte helt, och det här är på sätt och vis typiskt för det ekonomiska klimat vi levde i under de åren. Vi hade nämligen i sista sekunden lyckats rycka två kreditkort ur brasan. Eftersom vi var så illa tvungna att börja om från början igen så utgjorde dessa plastpengar – dessa icketillgångar – vårt startkapital. Nu är det ju livsfarligt att bolla kreditkort mot varandra, men vi hade helt enkelt inget val. Tiden var för knapp, och för dyr.

Jag blev tvungen att ge upp mitt skrivande för överskådlig framtid – en av de få saker jag tror jag är någorlunda bra på hade helt enkelt blivit en otänkbar lyx – så vi använde kreditkorten till att köpa in en hög miljövänliga varor och började sälja dem på just Broadway Market inte långt från vårt nya hem.

Jag hade gått från författare till torghandlare i ett halvdussin enkla, men hisnande branta, steg. Just denna min personliga resa trodde jag till en början skulle kännas ganska svårhanterlig, men jag förvånade mig själv med att ta det med avsevärt jämnmod. Visserligen hade jag ett romanprojekt jag fick överge – och det var nog lika bra det, när jag idag tittar igenom mina gamla anteckningar – men frilansandet på kultursidorna och annorstädes saknade jag inte det minsta. Att kunna kalla sig ”författare” har väl sin tjusning i vissa lägen, men att överhuvudtaget kunna tjäna sitt uppehälle tedde sig nu långt mer attraktivt.

Självklart innebar detta också att jag förändrades som Londonbo.

Faktum är att mina år på marknaderna är ett av de huvudsakliga skälen till varför du just nu sitter och läser den här boken. Den kom i mycket till därför att jag tyckte mig ha upptäckt ett London jag inte riktigt sett förut. Det där med att författare skulle sitta isolerade från bullret från människotrafiken nere på gatan är ju inte ens särskilt kvalificerat strunt; enda undantaget jag kan komma på är Stephen Tennant, societetslejonet som var för indolent för att skriva färdigt sin roman och tillbringade tre decennier i sängen i stället. Men det går heller inte att komma ifrån att det som fick mig att se ett nytt London var det obestridliga faktum att jag började tillbringa mer och mer tid utomhus, på gatan.

Jag hade alltid varit misstänksam mot begreppet streetwise, tyckte det lät som något tonåringar sa sig vara när de korsade gatan vid röd gubbe. Jag hade fel, även om det kanske inte handlar så mycket om ”visdom”, snarare en slags visuell grammatik. Behandla gatsopare med den största respekt och generositet, man måste alltid ha dem på sin sida. Om någon springer genom en marknad, håll ett öga på växelmynten, inte bara dina egna. Vatten finner alltid en väg in: regnskydd sitter innanför markisen. Få poliser + många p-vakter = trubbel. Ge alltid rabatt till poliser, aldrig till p-vakter. Om någon står kvar på samma plats i över tjugo minuter och uppenbart inte väntar på någon, försök lista ut vad det är han ser från sin position (oftast växelmynt). Enbart turister betalar med äkta femtiopundssedlar.

Londons gatumarknader har också gått igenom ett slags specialiseringsprocess. En man vid namn Eric Reynolds kan ses som typisk för hur London som handelsstad har utvecklats de senaste fyrtio åren, särskilt då dess marknader. Mr Reynolds sysslar nämligen med regeneration, och han gör det mycket framgångsrikt. Begreppet regeneration kopplas ofta samman med gentrifiering, men det är inte helt rättvist.

Regeneration har för det mesta inget med bostäder och värdehöjning att göra, långt mindre med den klassrensning som ofta blir resultatet. Vad regeneration gör är att förvandla oanvända markbitar, ofta öde- och rivningstomter, till antingen kommersiella enheter för småföretag eller till innovativa och billiga lokaler för konstnärer och designers. Det senare är något av en specialitet för Reynolds: han skapade världens första box park, konstnärscentrat Container City vid Trinity Buoy Wharf i Docklands.

I början av 1970-talet hittade Reynolds ett litet område på norra kajen av Regents Canal i Camden Town, där det mest fanns oanvända lagerlokaler för den då nästan utdöda kommersiella kanaltrafiken. Här etablerade han 1974 en liten lördagsmarknad för konsthantverkare, Camden Lock Market.

Grundtanken var att konsthantverkarna själva skulle sälja sina produkter, att tillverkaren skulle finnas på plats, inte bara för att ge dem en regelbunden och billig avsättningsmarknad för sina saker, utan också för att göra köpupplevelsen mer personlig och direkt. Camden Lock expanderade snabbt sitt egenproducerade utbud till allt från stearinljus till keramik, kläder, konst och, inte minst, färdiglagad mat. (Matkedjan Camden Food Co, som man numera ser på många järnvägsstationer i London, började som hamburgerstånd på Camden Lock Market.) Och det här var en princip som inte bara kopierades på de marknader som började dyka upp utför resten av Camden High Street, det spred sig snart över hela London och resten av landet.

På det viset har gatumarknader idag kommit att delas in i general markets och specialist markets. De förra är av den traditionella sorten: handlarna köper för det mesta in sina varor från grossister och säljer dem vidare till kunderna. Billiga priser och förmånliga erbjudanden står högst på dagordningen. Kvaliteten på varorna är ofta diskutabel, men det är inget fel på handlarnas svada. Man säljer batterier och strumpbyxor, andrahands barnkläder och leksaker, resolut oorganisk frukt och grönsaker.

På specialistmarknaden är det i stället det unika som räknas. Här hittar man varor som i regel inte går att köpa någon annanstans, fortfarande ofta sålda av upphovspersonen. Många unga klädskapare väljer att inleda sin kommersiella karriär via gatumarknader som Brick Lane och Spitalfields; det gäller smycken och accessoarer, lädervaror och keramik likaså. Priser och erbjudanden spelar mindre roll, den personliga relationen till varor och kunder är viktigare.

Det händer för övrigt ibland att klädskapare får besök på marknaden av inköpare från någon av de större affärskedjorna som erbjuder sig att köpa in vissa av plaggen i volym. Men de allra flesta nappar inte på vad man skulle kunna tro var en allt avgörande chans att växa. Det visar sig oftast att grossistpriset pressas ner alldeles för lågt, att investeringarna för att åstadkomma ökade volymer blir för stora, att man – kort och gott – skulle få gå från ateljé till fabrik, ett steg som många inte vill ta.

Med den här utveckligen kan man också se hur gatumarknadens sociala dynamik i förhållandet säljare–köpare har utvecklats på ett intressant sätt. På de traditionella marknaderna från medeltiden och framåt var det till övervägande del de fattiga som sålde till de fattiga, och en sådan klassmässig spegelbild har överlevt på både generella och specialiserade marknader. Om man tar bort ett eventuellt turistinslag bland the punters, kunderna, så gäller fortfarande att på de förra säljer arbetarklassen billiga batterier till arbetarklassen och på de senare säljer medelklassen quinoasallad till medelklassen.

Det förhållandet kan leda till en del komiska förvecklingar och missförstånd. En av de marknader jag jobbade på låg på Chatsworth Road i Hackney, en gata som kommit att bli en slags symbol för den här stadsdelens snabba gentrifiering. Marknaden hölls på söndagar och var inte särskilt stor, men den servade en utpräglat hipsterbetonad lokalbefolkning med stånd som sålde vintagekläder, artdecosmycken, handgjorda läderväskor och mitt eget miljövänliga sortiment.

Ett tag under 2012 hade jag som granne en man vi kan kalla Frank. Frank sålde solglasögon – märkesvaror dessutom: Versace, Givenchy, DKNY – som i butikerna skulle kostat mellan 200–300 pund styck. Frank ville ha 50 pund för dem, men accepterade 40 om du såg snäll ut.

Frank skulle egentligen inte hamnat på en specialistmarknad som Chatsworth Road. Han gjorde visserligen bra ifrån sig, bättre än oss andra faktiskt, men han begrep aldrig hur vi kunde stå där med våra futtiga små smycken och begagnade kläder. ”Här behövs nån som säljer billiga strumpbyxor, för jösse namn …!” sa han ständigt. ”Batterier, mobilskal, underkläder – som på en riktig marknad!” Jag försökte förklara för honom skillnaden på olika marknader nu för tiden, men han begrep mig aldrig. Och han hade alltså ett ganska dräpande slutargument, nämligen att han vid dags ände tog hem dubbelt så mycket cash som vi andra.

Denne min granne är faktiskt ett bra exempel på hur de traditionella allmänmarknaderna ofta ser ut och fungerar. Inte minst det faktum att Frank had a mouth on him, som det heter: han hade svadan, vilket medelklasshandlare nästan aldrig har. Med sådana förmånliga priser på sina varor var kunderna naturligtvis villiga att köpa, men många var av förståeliga skäl lite misstänksamma. Så här gick Franks spiel:

Kunden: Är dom äkta? Det är inte kopior …?

Frank (tar ett steg tillbaka, slår ut med armarna): Du förolämpar mig. Jag vill inte ha dina pengar. Var vänlig flytta på dig … Hemskt lessen, men jag kan inte göra business med nån som misstror mig så till den milda grad …

Kunden (ytterligt generad): Förlåt, jag bara undrade … Men – var får du tag i dem …?

Frank (tar ännu ett steg tillbaka, slår än en gång ut med armarna): Jag stjäl dem!

Kunden studsar.

Frank: Är du dum i huvet eller …? Tror du verkligen att Hackney Council skulle gett mig den här licensen (gör en gest mot den inplastade licensen bakom honom) om det var nåt konstigt med mina varor …?!

Vilket i och för sig är en diskuterbar fråga, men kunden är nu så grundligen tryckt ner i stövlarna att han/hon börjar langa upp plånboken och studerar varorna för att kunna göra sitt val, medan Frank ser ut som en katt som just slickat upp grädden.

Men en liten del av kunderna nöjde sig inte med det.De ville ha mer detal jer.

”Men – hur får du tag i de här grejerna, då …?”

Frank (med sin allra oskyldigaste min): Det är konkurslager …! Naturligtvis …!

Kunden: Aaah, då förstår jag …! (plånboken upp, etc …)

Frank ser nu ut som en katt som inte bara slickat upp grädden, utan blir erbjuden en skål grädde till, men tackar nej.

Nu råkar jag dock veta vad Frank menade med ”konkurslager” (han var egentligen alldeles för pratsam och trevlig för att vara skurk). Vad han menade var inte att han på sedvanligt vis köpt in konkurslager av kronofogden, utan att han liksom ”närmade sig saken från andra hållet”, dvs han gick omkring till vissa skuldtyngda butiksinnehavare som han kände och la upp följande plan:

Frank: ”Du förlorar 2/3 av ditt lager i ett, ähm, inbrott, jag säljer av det på marknaden och vi delar kontanterna 50–50. Under tiden hämtar du in försäkringen på inbrottet och förklarar dig sedan i konkurs. Alla dina skulder skrivs av, en tredjedel av ditt lager går till kronofogden, alla nöjda och glada …”

Men ibland var han inte ens så subtil, visade det sig.

Något halvår senare råkade jag läsa en av Storbritanniens större dagstidningar på nätet. Rubriken löd: ”Äldre man stjäl solglasögon för £12,000 – fångad på CCTV!” Det var sista gången jag såg till Frank.

Precis som med finansmarknadens högre sfärer har det alltid funnits en grad av laglöshet på Londons traditionella gatumarknader. Det brukade finnas en s.k. marché ouvert, en ”öppen marknad”, på Bermondsey Market strax söder om floden. Frasen innebar att där fanns en helt giltig byelaw, en lokal förordning, som sa att om man sålde en vara till någon före soluppgången så behövde man inte redovisa varans ursprung. Kilovis med stöldgods bytte alltså händer varje fredag morgon före gryningen utan att något häleri begåtts vare sig av säljaren eller köparen. Och den förordningen försvann bara så sent som 1995. Det var en kombination av snedtänd lagstiftning och egendomsnihilism som mycket väl kan tjäna som metafor för stora delar av finansvärldens öppna marknad idag.

Att det förekommer stöldgods på en del marknader är alltså inte ägnat att förvåna, men det fanns och finns otaliga andra sätt att tjäna en slant utanför lagens råmärken. Från 1700-talet och framåt förbjöds saker som forestalling, regrating och engrossing, alla sätt att olagligt rigga marknaden till ens fördel, till exempel att köpa boskap av bönder på väg in till staden och sedan sälja dem till högre pris på öppna marknader samma dag.

Idag hör, ganska typiskt, brott mot upphovsrätten till de vanligaste problemen, det gäller inte minst kläddesign. Ser man exempelvis t-tröjor med någon av de officiella Beatlesfotona på så kan man praktiskt taget garantera att de är olagliga, eftersom Apple Corps är notoriskt snåla med tillstånd att reproducera dem, i vilket sammanhang det än må vara.

Ett annat exempel är en god vän på Spitalfields Market som designade originella klänningar gjorda av hopsydda collage av manskläder: kostymer, slipsar, skjortor, löskragar. Efter några månader upptäckte hon att de hade kopierats rakt av på ett stånd på Upmarket på Brick Lane, bara ett par hundra meter därifrån. Den gången blev de också stoppade, utan rättsligt efterspel, men det var varken första eller sista gången det hänt.

Historiskt sett var själva verksamheten som gatuhandlare ofta olaglig i sig. Costermongers, hawkers, peddlers levde i utkanten av lagen, i ständig krigföring med polisen och fogdarna, vilket i sin tur skapade en stark solidaritet bland gatuhandlare som faktiskt fortfarande lever kvar. Från medeltiden och fram till 1900-talet rörde sig de flesta handlare under veckodagarna från gata till gata med sina kärror och väskor och fat; det var bara på helgerna och vid större religiösa festivaler man samlades på etablerade marknader. Där kunde man stöta på hot-eel boys, piemen, cough-drop sellers, watercress girls, shoe blackers och Jewish orange wenches.

Så småningom kom vissa gator att förknippas med särskilda varor och tjänster, något som idag lever kvar i namnen på dem: Bread Street, Wood Street, Ironmonger Lane, Honey Lane, Milk Street och, för all del, Love Lane med sina ”jilts, cracks, prostitutes, night-walkers, whores, shefriends, kind women and others of the linen-lifting tribe”, som en 1600-talspamflett uttryckte det. Grossistmarknaderna etablerade sig också tidigt, mycket på grund att de löd under Citys reglementen. Den enda som idag finns kvar på sin ursprungliga plats är Smithfield Market (för kött) nära St Paul’s, andra har flyttat ut i ytterområdena: Billingsgate (fisk) och Covent Garden (frukt och grönsaker) medan en del har försvunnit helt, t.ex. Leadenhall för fjäderfä.

Att laglösheten ligger som en underton under många gatumarknader har främst att göra med den desperata fattigdom som rådde under många århundraden. Men man kan också se den som ett svar på de restriktiva och drakoniska lagar och förordningar som alltid omgärdat marknaderna. För stadens styrande var det högsta prioritet att i minsta detalj reglera hur marknaderna sköttes, ofta med inblandning av själva suveränen, i akt och mening att försvara territorier och handelsförmåner. Många av de olika medeltida yrkeskategorierna blev också med tiden oerhört mäktiga, särskilt i de korporationer, eller gillen, som idag dominerar City of London, alla dessa Worshipful Company of … Manufakturhandlare, Barberare och Knappnålsförsäljare.

Kontrollen över marknader fortsätter vara en stridsfråga. Ett exempel är den där jag var involverad längst tid, alltså Broadway Market. När den nyetablerades 2004 skedde det utan medverkan av den lokala kommunen, som kontrollerar praktiskt taget alla gatumarknader i Hackney. Broadway skapade i stället en intresseförening kallad Broadway Market Traders and Residents Association (BMTRA). Problemet var att det snart började klia i fingrarna på Hackney Council, särskilt när de såg hur marknaden på bara ett par år blev en sådan framgång. Med en intresseförening bakom fanns nämligen juridiska möjligheter för kommunen att ensidigt ta över kontrollen över marknaden, vilket man också vid flera tillfällen försökte göra, dock utan framgång. År 2006 kom emellertid ny lagstiftning som gjorde det möjligt att omvandla marknaden till en så kallad CIC, Community Interest Company, vars status är något mer stabil och försvarbar mot juridiska manövrer än en intresseförening är.

Varför är då Hackney Council så ivrigt att ta över Broadway? Det har dels rent ekonomiska skäl, och dels i bredaste mening politiska. Veckolicensen som de redan inkasserar från handlarna går inte att höja på sikt, men det gör å andra sidan hyrorna. I och med att man just nu är en ideell förening kan Broadway hålla hyrorna på en högst resonabel nivå av 30 pund per marknadsstånd och dag. I Hackneys kontroll skulle den utan tvekan skjuta i höjden i paritet med andra helgmarknader, där hyran ligger kring 80–90 pund per stånd och dag. Men den ekonomiska vinsten för Hackney skulle egentligen vara ganska marginell, jämfört med den rent maktpolitiska erövringen: att helt enkelt kunna bestämma över ikoniska Broadway Market, över dess framtida inriktning, över vem som får komma in och vem som stängs ute, vad som får och inte får säljas.

Det är något med marknader som gör människor i ledande positioner lite maktgalna. Jag tror inte jag stött på en enda föreståndare för en marknad som inte haft Napoleonkomplex i någon grad. Kanske har det att göra med att man har mer eller mindre total kontroll över ett visst avgränsat stadsrum, där trafiken ofta stängts av, där turisterna flockas, där mynten skramlar och sedlarna prasslar. Det har nog också att göra med att man har kontrollen över vad för många handlare är deras huvudsakliga levebröd. Man kan alltså göra folk tjänster och förvänta sig gentjänster. Ge mig en pitch i korsningen så får du gratis miljöschampo för resten av livet. Eller kanske är man ute efter att förverkliga en ”vision” och ”göra skillnad”, gud sig förbarme. Skälen är många, psykologin komplex.

Det står helt klart att folk spenderar mindre pengar på marknaderna idag än de gjorde för tio år sedan. Detta gäller särskilt specialistmarknaderna, för de traditionella billighetmarknaderna kommer alltid att fylla ett behov och därför överleva. Många av mina bekanta bland handlare runt om i East End har sett sina inkomster sjunka med mellan 40 % och 60 % från 2005 och framåt. Många har lagt av, eller behåller sina stånd mer som en hobby, och för umgängeslivet. Skälen till den här nedgången är flertaliga och det är värt att sätta ljuset på en del av dem.

Det första är finanskrisen hösten 2008, som egentligen inte fick genomslag på Londons marknader förrän året efter, och naturligtvis också den nerskärningspolitik som följde på den. Detta drabbade specialistmarknader som Broadway Market särskilt hårt, eftersom många av kunderna arbetar inom projektinriktade yrken som IT, arkitektur, design, reklam. För exempelvis en bokförare slutar kvittona och räkningarna aldrig att komma in, men för en arkitekt kan ett projekt plötsligt haverera därför att klienten inte längre kan finansiera det. Tills nästa projekt kommer in får arkitekten följaktligen se över sin personliga budget och avgöra om hon fortfarande har råd med det lite dyrare miljöschampot som hon brukade köpa.

Den andra anledningen är besläktad med den första och går tillbaka på gentrifieringen och de astronomiska boendekostnaderna särskilt i östra London. Det är långt ifrån ovanligt att en ung yrkesverksam människa ur medelklassen lägger så mycket som hälften av månadslönen på hyra eller amorteringar, och skaffar man dessutom barn så får man milt uttryckt en ansträngd budget. Marginalerna kan vara pyttesmå. Ett ungt par jag brukade leverera miljövänliga blöjor till slutade vid ett tillfälle att också köpa miljövänliga tvättlappar just på grund av kostnaden: de var något pund dyrare än dem man hittade i varuhusen.

Den tredje stora förändringen sedan 2005 är näthandelns dramatiska tillväxt, som har gått ut över samtliga typer av marknad, men återigen särskilt specialistmarknader. När jag började bli involverad var det fortfarande relativt ovanligt för en handlare att ha sin egen webbplats. Idag är det lika ovanligt att inte ha det. Undantagen beror ofta på det man säljer: för vissa typer av vintagekläder är det exempelvis ofta ingen mening med att ha en webbnärvaro. Men handlarnas webbplatser har inte alltid fungerat som de borde. En vanlig strategi var att rigga upp hemsidan och köra det mesta av försäljningen där, medan man behöll marknadsståndet som ett slags skyltfönster, där kunderna kunde pröva och prova och prata direkt med designern. I många fall fungerar det också så, men långt ifrån alltid, och problemet är att det inte verkar finnas någon rim och reson bakom varför somliga går bra, och andra inte.

Den fjärde faktorn är att specialistmarknaderna själva har förändrats de senaste tio åren, och därmed har ”shoppingsupplevelsen” också bytt karaktär. Det handlar helt enkelt om street food, den färdiglagade lunchmaten, som har brett ut sig mer och mer. Det är också den sektor av Londons gatumarknader som det genomgående går bra för, rent ekonomiskt, och den har växt mycket snabbt. Ungefär hälften av stånden på Broadway Market säljer någon form av mat, cirka två tredjedelar av dem är street food, i meningen uppvärmd, lagad mat snarare än frukt och grönt, charkvaror eller kaffebröd.

Ett annat exempel är Islington Council som nyetablerade Whitecross Street Market nära Barbican för något tiotals år sedan med den uttalade avsikten att göra den till en mixed market. Efter bara några månader fick man ge upp striden. Efterfrågan var helt enkelt för stor från de omkringliggande kontorsarbetarna, och idag säljs där praktiskt taget ingenting annat än lunchmat.

Men det ska också sägas att kvaliteten på maten generellt håller en hög standard. Utbudet är oerhört brett och internationellt: lunchmaten på marknaderna har blivit en viktig del av den matrevolution som utspelat sig i London på senare år. Konkurrensen är knivskarp, inte minst vad gäller priserna: klättrar man för långt över fem pund – och det för en ganska rejält tilltagen portion – så tenderar kunderna, än så länge, att hålla sig borta. Hela den här utvecklingen har i sin tur förändrat hur och varför många överhuvudtaget går på marknader. Förr i världen gick man i första hand för att handla, och tog sig en bit mat när man blev hungrig, ofta på någon pub eller restaurang i närheten. Idag går man ofta specifikt för att äta Gomez peruanska pizza eller Noors underbara samosas från Punjab, och sedan strosar man omkring med maten och strötittar på allt det andra.

Turistinslaget har också förändrats. Marknaderna utmed Commercial Street i East End – framför allt Petticoat Lane, Spitalfields och gyttret på och kring Brick Lane – var, och är i viss mån, typiska söndagsmarknader eftersom de brukade vara utpräglat judiska till sin karaktär. Inhemska turister från förorterna och längre ifrån brukade ha dessa som sin månatliga söndagsutflykt för shopping till långt in på 2000-talet. Men det har nästan helt upphört. Likadant har billighetsflygen gjort att många europeiska turister bara reser med små resväskor nu för tiden, och därför inte har så mycket utrymme över för shopping.

En intressant fråga är varför vissa marknader tappar i kvalitet över tid, varför de går ner sig och blir sjabbiga. Som exempel skulle jag pekat på tre stycken: Camden Lock, Portobello Road och Petticoat Lane. Den första har blivit Londons fjärde största turistattraktion i antalet besökare, men ytterst lite av dess ursprungliga fokus på kvalitetshantverk finns kvar idag. Portobello Road har också många besökare, men där är en fruktansvärd röra och standarden på utbudet varierar kraftigt, mest nedåt. Detsamma gäller Petticoat Lane med sitt underdåd av billiga kläder, det mesta tillverkat i sweatshops i East End.

En sak de tre har gemensamt är att de inte är geografiskt avgränsade. Camden Lock spred sig snabbt ner för båda sidor av Camden High Street; Portobello Road är i sig en lång gata men marknaden förökade sig ändå in på många sidogator; och Petticoat Lane vet man aldrig riktigt var den börjar och var den slutar. Detta för med sig att marknaden tappar fokus och mycket av sin ursprungliga karaktär.

Portobello brukade vara känt för sina antikviteter, Camden för kläder och konsthantverk, men därav syns inte mycket idag. I deras ställe har det dykt upp tatueringsstudior och t-tröjor med ”My sister went to London and all I got was this lousy t-shirt”. Londons gatumarknader har alltså i oroväckande grad förvandlats till ”upplevelser”, snarare än en traditionsmättad arena för att köpa och sälja. Man talar ibland om destination markets, som Camden Lock blev på 1980-talet och Broadway Market på 2000-talet: man åker dit för att äta och dricka och träffa vänner, för att spana in trender i mode och design, för att se och synas.

Ett exempel. En dag sommaren 2012 kom Charles Saatchi och Nigella Lawson gående nerför Broadway Market. Ingen av dem är direkt liten till växten, så de två ihop såg ut som ett fullbestyckat slagskepp som kom forsande: människor vek undan framför dem, och i kölvattnet följde en hel flottilj av personliga assistenter, laptopbärare, paraply- och klädansvariga, PR-folk och cigarettändare.

Precis som de gått förbi mumlade min granne Pete: ”This market is now officially fucked”. Det var inte som när en vildögd Adam Ant en gång kom och köpte varor från praktiskt taget vartenda stånd, och glömde kvar hälften av grejorna. Inte som när en rictusleende Keira Knightley köpte en smoothie av Andy the Juice, långt mindre som när en för evigt lika vacker Julie Christie köpte (återvunnet) toapapper av mig på lördagarna. Saatchi och Lawson var snarare som om vi just hade blivit välsignade av upplevelseindustrin. Själva vår befintlighet hade bekräftats av deras stilbildande närvaro. Och de stannade inte till för att titta på ett enda stånd, de bara ångade nerför gatan i ett majestätiskt svep från London Fields till Regent’s Canal, där de säkert blev upphämtade av samma limo som släppt av dem däruppe.

Det är nu ett tag sedan jag gav upp marknaderna. Men jag ångrar faktiskt inte en minut av de år jag ägnade större delen av min tid åt dem, trots att många av de minuterna gick åt till att bli nerdränkt och insnöad, lurad, uttråkad, bestulen, provocerad, sur och förbannad, sittande i en trasig Ford Mondeo med fyrtio liter schampo, blöjor och dasspapper medan en popmiljonär på radion sjunger ”Heaven knows I’m miserable now”. En av de saker man lär sig är tålamod, att ta sin tid. London verkar alltid vara en hektisk stad, så mycket pengar byter hand varje sekund, det är rusningstid, det är oväsen. Men biltrafiken är idag långsammare än den var år 1917. Mycket av vad som händer på gator och torg händer sakta, det är det man så småningom börjar se när man står rotad på ett och samma ställe från nio på morgonen till sådär halvfyra.

På Whitecross Street Market på torsdag-fredag brukade en underlig, fåordig äldre man i för stor överrock stå bara tre-fyra meter ifrån mig, från sådär elva till två. Ibland försvann han, men han kom alltid tillbaka någon minut senare.

Jag fattade först inte vad han sysslade med. Jag frågade, ”Can I help you with something?” Han skakade inte ens på huvudet, ville inte veta av mig. Så började jag se vad som pågick. Smuggelcigaretter. Han var springschas åt ett par kompisar på motsatta gathörnet som allt emellanåt gav honom en signal när en kund hade dykt upp: pekfinger och tumme i cirkel betydde ”Marlborough”, pek- och långfinger ihop ”Camel”. Min kompis gick och hämtade limpan i ett vandaliserat elskåp runt hörnet, överlämnade den till chiefen bakom Peters lastbil, tio pund bytte ägare, and Bob’s your uncle.

Det här är visserligen ingen guidebok, men om jag har ett tips inför Londonbesöket så är det att inte rusa runt så mycket, att låta saker och ting ta sin tid, att hålla ögon och öron på vid gavel. Och det gäller inte så mycket utefter de gamla vanliga turiststråken, utan hellre platser lite vid sidan av. Det finns få bättre sätt att se London än att hoppa på en buss, vilken som helst, och sedan kliva av vid den osannolikaste av hållplatser. Där händer nästan alltid något osannolikt.

Även om jag själv syndat vid flera tillfällen hittills, så är det lite väl lättvindigt att påstå att London ”är” det ena eller det andra. Nu kan man väl knappast anklagas för att ljuga om man säger att London ”är sina invandrare”, eller att London ”är en ö”, men påståenden av den typen kräver nästan alltid sin givna avslutning: ”… utom när den inte är det”. Generaliseringar hjälper en inte särskilt långt på vägen. En av stadens främsta levnadstecknare, Peter Ackroyd, har emellertid kommit upp med en allmän sanning som är värd att uppehålla sig vid därför att den inte är särskilt vidlyftig och därför inte så snävt tillämpbar som andra. Ackroyd menar att London kan sammanfattas med – eller rentav definieras av – just marknaden.

London: en berättelse om en stad

Den verkliga grundkursen till en stad som alla tror sig kunna.

Du kanske vill läsa...

5 boktips på klimatromaner

I takt med att allt fler får upp ögonen för klimatfrågan tar cli-fi större plats - böcker som handlar om framtiden och klimatet. Vi listar 5 klimatromaner att lägga till läslistan.

Resor, mat och dryck för foodisar

Tokyo, Rom och Paris - Personliga tips om var du hittar de bästa krogarna, barerna och kaféerna.

tisdag 24 april 2018 Akademibokhandeln, Lidingö C, Stockholm

Insidertips till de bästa matupplevelserna i Rom, Tokyo och Paris.