Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

Make sex great again - om skrivande, läsande och sex

En mejlkorrespondens om begär.

Vi sammanförde författarna och kollegorna Kajsa Sundin och Burcu Sahin för ett samtal om sex och begär i litteraturen. Kajsa är aktuell med romanen För att de ville det och Burcu debuterar med diktsamlingen Broderier på Albert Bonniers förlag hösten 2018. Båda undervisar på folkhögskolan Biskops-Arnö.

 

BURCU: Jag minns när jag lärde känna dig, eller rättare sagt träffade dig för första gången. Vi satt i Biskopsköket och lyssnade på The Weeknd. Jag minns inte vilken låt det var, men du berättade om hur fantastisk du tyckte att den var. Kanske började vårt samtal om begär och sex redan där? Långt senare släpper du en bok som heter För att de ville det. Den ligger på mitt skrivbord en dag när jag kommer hem i senvinterkvällen och jag läser ut den på två timmar. Jag läser som en varg uppslukad av sitt byte, letar efter ännu en del att förlora mig i. Begäret är underligt.

Ett par veckor efter att vi har läst tillsammans på din releasefest kommer jag att tänka på Beautiful Dreamer, en essä av Carl Phillips. Han beskriver en scen. En ung, naken man lutar sig mot ett halvt fallet träd i en skog medan två män har sex med honom. När sexet är över lämnas mannen ensam. Deras blickar möts och den unge mannen ler, vet att han har sett allt, sluter sina ögon och sover. Han ser honom sova.

Carl Phillips skriver:

”Poetry.
There’s a kind of sex that is less about power than about the unpredictability--- and the flexibility--- with which that power gets divided between and among the parties involved.” 

När jag läser din roman igen tänker jag på det oförutsedda i begäret och hur makt kan fördelas människor emellan i en sexuell överenskommelse. Men också på hur sex kan skrivas som någonting annat än pornografi. Begäret som en fördröjning och ackumulation till exempel. Jag undrar, fanns det något för dig som var särskilt viktigt för dig i skrivandet när det kommer till just sex och begär? 

  

KAJSA: Låten som vi lyssnade på i Biskopsköket var Shameless. I den sjunger The Weeknd raden "who's gonna fuck you like me". Jag tycker så mycket om hur han artikulerar begäret som om det inte fanns en kropp bakom, som om det fanns ett hack mellan kropp och tanke. Jag tänker att språket i The Weeknds låtar inte ligger i direkt kontakt med det fysiska utan opererar på en helt egen och storslagen nivå. Alltså inte som lockelse och förförelse till något annat, fysiskt, utan som just utsaga och språk. Det var viktigt för mig när jag skrev boken. 

Förra året läste jag också I love Dick av Chris Kraus. Det är en bok som på alla sätt pratar om människor som går över gränsen, som tillåter sig själva att vara galna i sina begär och vars handlingar får helt oväntade konsekvenser. Jag älskar den för att den pratar om vad skrivandet kan vara för erfarenhet och vad det har med sex att göra. Men den handlar också mycket om vad som gäller innan sex har hänt, och när jag skrev min text tyckte jag att det var spännande att tänka på vad som händer efter att sex har hänt. När det där lockande, ofullbordade, förförande inte längre gäller.

Men det viktigaste var nog att jag lärde känna Lautaro. Vi gick på samma folkhögskola i slutet av 90-talet och hade direkt ett slags energi mellan oss som tillät att vi var lite gränslösa med vad vi kunde berätta för varandra. Han ville förstå saker om våld och begär, och jag ville förstå saker om sex och sorg och så tändes den första gnistan till det samtal som sedan skulle leda till att jag skrev just den här texten. 

Jag tycker också, i livet och i mitt skrivande, att jag oftast står överraskad och ovetande inför det jag har framför mig. Det gör att jag rör mig irrationellt, undersökande, ibland mycket bakåt för att försöka förstå både det jag skrivit och det jag erfarit. 

När Carl Philips skriver så här tänker jag att det är något liknande han erfar: 

”I’ve always been the kind who writes from a supposedly clear space into a space of
surprise, that is, where I find myself surprised—and not so pleasantly surprised,”

När vi satt i bilen sist och pratade berättade du för mig om ett begär som rör sig i vågor, och inte i ett narrativ som börjar för att sedan röra sig mot ett klimax. Kan du inte berätta lite mer om det?

 

BURCU: Jag undrar hur du har det på verandan i Kalifornien. Om du skriver, dricker kaffe och värmer fötterna i solen.

Den raden får mig att tänka på sorg och begär. Jag tänker på Anne Carson och Eros the bittersweet som jag läste under en tid då jag kände mig väldigt ensam. Carson skriver att eros är ett verb som rör sig och att begäret i själva verket handlar om potential, en ouppfylld möjlighet och kritisk punkt där man själv blir till. Jag förstod att begäret och drömmen om den jag kunde bli var viktigare än kroppen begäret var knutet till. Begäret strävar efter att upprätthålla sig själv genom avstånd och strävan efter det ofullbordade. Begär som går i vågor handlar möjligen om hur kroppar rör sig, mot och från varandra, men eventuellt också om vad som kan uppfyllas och för vem. Jag tänker att det du säger om vad som händer när sex hänt tycker jag är otroligt spännande därför att den patriarkala kulturen, den pornografiska erfarenheten av den, strävar mot klimax och utlösning. Kroppen som kan komma flera gånger, eller använder redskap och rollspel uppfinner andra narrativ tänker jag. När du ville prata med Lautaro om sorg och sex, vad var din fråga?

Det är i samtalen som tanken blir till och snurrar vidare, och i texten som den naglas fast. Kanske är det detta fastnaglande, den språkliga precisionen, som till slut överraskar en i skrivandet. Jag tänker att din bok också är en bok full av samtal. Det finns en föreställning om den motsatta rörelsen – att skriva från en plats av dunkel till en punkt av klarhet. Samtidigt har skrivandet en förmåga att dra en djupare in dess aktivitet, längre in i hjärtat och ovissheten om vart texten ska ta vägen. I slutändan finns inte klarhet, men möjligen en kunskap, därför att jag tror att litteraturen härbärgerar en sådan. Vad tänker du att bokens kunskap är, eller, har du lärt dig något?

 

KAJSA: Jag har länge varit fascinerad över med vilken tillförsikt mina barn närmar sig världen. De rör sig genom sina liv som om världen var där för dem, och med tron på att det skulle finns människor där för att hjälpa dem om de skulle behöva hjälp med något. Det var när jag var i Kalifornien som jag insåg att de antagligen lärt sig det från mig. För att jag också rör mig på det sättet. Jag gick på den iskalla sanden vid North pacific med en liten vit och pigg hund vid mina fötter och undrade över vad de svarta rovfåglarna var för sort. Jag frågade hundens ägare. – Turkey vulture, sa han. Kalkongam, översatte jag och så hade jag ett namn på rovfågeln.

Jag tror att det var Lautaro som ville prata med mig först. Han ville fråga mig om jag kunde svara på frågan om hur han skulle kunna stå ut med sitt eget begär. Och sedan ville jag fråga hans dåvarande partner hur hon gjorde för att klara sitt. 

Den kunskapen om samtal tror jag till exempel inte att jag lärde mig av att skriva boken, men jag har lärt mig det av livet som pågått medan jag skrev boken. Det långa samtal som Isabella, Rodrigo och Tess har präglas av tillförsikt. Även om de missförstår varandra ibland, eller blir misstänksamma, så är de överens om att samtalet kan leda dem framåt och att de kan lära sig nya saker där, om sig själva och om varandra. Att de kommer undan den skam som kommer av att ge sig hän, genom att istället hänge sig åt att försöka förstå vad det var som hände.

Jag var länge rädd för män, och jag har alltid varit rädd för att någon skulle göra mig fysiskt illa. Många av tankarna kring sorg, utsatthet, mod och underkastelse härstammar från den erfarenhet jag har av att växa upp som kvinna, framför allt som tonåringskvinna, i det här samhället. Jag ville skriva Isabella, utifrån de verkliga kvinnor jag träffat som sysslar med M-positionen i sexet, som en kvinna som inte bara hade sexualiteten som sin superkraft, i full kontroll, men också att det var just den underkastade positionen som hon behärskade. Och så använde jag Tess som ett slags motpol till henne. En som inte har kontroll på vare sig sitt begär eller sina gränser, som gör sig själv illa och som också haft det svårt, både i sig själv och i samhället.

Jag såg filmen Secretary. Jag såg filmen för att jag tycker om Maggie Gyllenhall som spelar huvudrollen, men jag älskade allt med den. Den skildrar ett självskadebeteende som hittar sin plats och utvecklas till just en sådan där superkraft där Maggies karaktär i början av filmen skär sig och i slutet av filmen promenerar runt och serverar kaffe fastkedjad vid en stång på sina axlar. Efter att jag läst novellen Secretary som filmen baseras på, som kommer från novellsamlingen Bad Behaviour av Mary Gaitskill, tänkte jag bara på hur hennes sätt att berätta (på samma gång platt, liksom oskyldigt, och fullt av drastiska bilder och konstiga adjektiv, ett slags ljuvlig humor och lakonism) kunde resultera i något som var så starkt och sårbart.

Men nu skriver jag som om skrivandet enbart är ett hantverk. Jag vill också säga till dig att skrivandet även varit ett sätt för mig att bevara vissa av mina egna erfarenheter, inte för att undersöka eller försöka förstå dem utan för att de skulle kunna fortsätta glimma.

”Who is the dreamer?
What makes him beautiful?
What was the dream?
Or not a dream— What happened?” (som Carl Phillips skrev)

Jag fick ett mail från Nina om artikeln som Sanna Samuelsson skrev i Göteborgs-Posten om min, Mara Lees och Gertrud Hellbrands böcker.

Hon lyfter ur det här citatet: ”Men egentligen är det inte politiken som är poängen här, utan den litterära kvaliteten i intensiteten som kan uppkomma i skildringen av BDSM-utövandet. Vem vet, det kanske inte längre känns intressant att skildra romankaraktärer som flyter runt i Hägersten och har klädsamt mycket ångest? Att skriva tinderromaner som ”speglar samtiden”? Det här är litteratur som har känslor. Och det känns så mycket att det gör ont.”

Hon frågar mig om det betyder att vårt språk för sex blivit så innehållslöst för att de mänskliga relationerna förtingligas i ett kapitalistiskt samhälle. Frågan kommer tillbaka: Kan man omskapa det genom att skriva om det, tala om det?

Det får mig att tänka på den dagen när vi promenerade från Natur & Kultur efter att vi tagit vårt porträtt. Jag hade varit på familjerådgivning och fått adjektivet ”Ingmar Bergman” som epitet för mitt arbetsliv. Du och jag pratade om den undfallenhet man förväntas härbärgera som kvinna och vilka krafter som krävs för att kunna vara vid liv och också skriva. Hur ska man kunna leva och skriva?

Jag skulle så gärna vilja att sex var ett ställe där man verkligen kunde använda och leva ut sina känslor – och inte bara en viss sorts känsloutlevelse (den kvinnor blivit socialiserade att förena med sex) – utan vilken känsloutlevelse som helst, som tillhör det mänskliga spektrumet: sorg, vrede, aggression, ömhet, omsorg, kommunikation.

Nina skriver också att hon förvånas över att folk så ofta blandar ihop nivåer när man ska prata om sex och feminism. Att det kanske är mycket enklare än man tror, som att: samtycke och ömsesidighet är grunden i all feministisk sexuell praktik. Varför är det svårt att förstå? Varför finns det en föreställning om att kvinnor måste begära på ett visst sätt, för att få kallas feminister? Jag håller med henne men undrar också vad du tänker att det betyder?

Nu är jag inte längre i Kalifornien, utan i Sundsvall, och temperaturen har fallit, sommaren har kommit. Nu är det läge att make sex great again, håller jag tummarna för!

 

BURCU: Jag sitter på min balkong i Rinkeby och äter chips och vin till middag. Jag vet fortfarande inte hur man ska skriva och leva. Sedan vi sågs sist har jag börjat se Sex and the city, igen. Först intalade jag mig själv att det var på grund av de dyra skorna och hur vårdslöst ett kreditkort kan användas, men det är ju också sexet.
När jag var barn på 90-talet och serien först kom ut så förbjöd min mamma mig att se den. (Eftersom att hon ibland arbetade till sent på kvällen kunde jag titta ändå.) Jag var nyfiken och insåg att det gick att erfara sex genom bild och språk. Så småningom förstod jag också att utforskandet av min egen sexualitet skulle innebära att ständigt bryta mot regler och förbud. 

Jag tänker att vi båda försöker beskriva sexuella praktiker som faller utanför den kapitalistiska patriarkala ordningen. Sexet som inte syftar till reproduktion, våld och konsumtion utan känslor, d.v.s. gör något för och med en. Därför tror jag att det skönlitterära språket som vågar insistera på begär och njutning kan skapa ett särskilt utrymme i både diskursen och läsaren.

Jag tror att det alltid är läge att make sex great again.

 

 

Läs även: Sanna Samuelssons artikel Den nya BDSM-erotiken i svensk litteratur, publicerad i Göteborgs-Posten

För att de ville det

Let's talk about sex, baby. Japp, en roman om S/M.

Du kanske vill läsa...

Bokrelease!

onsdag 22 augusti 2018 Natur & Kultur, Karlavägen 31, Stockholm

Kom på release för boken Något litet och fluffigt - sanningen enligt Gunnar & Molly på Natur & Kulturs terrass!