Karlavägen 31 är en boksajt med det mest aktuella från Natur & Kultur.

Hur påverkas demokratin av hatspråk?

Läs Ola Larsmos text Upp till varje folkmord i historien går en ramp av ord. Ur antologin Handbok för demokrater.


När detta skrivs är tidningarna fyllda av reportage om terrorister. Mest om Rakhmat Akilov, mannen som mördade fem människor på Drottninggatan i Stockholm och skadade tjugofyra. Han såg sig som krigare för islamiska staten och alla omkring honom var ”otrogna”.

Enligt ett reportage av Måns Mosesson (DN 3/3 2018) upprörs Akilov över att statyerna i Orfeusgruppen på Hötorget är nakna och i en chatt med andra IS-sympatisörer påstår han att alla Nato-soldater är homosexuella. I hans telefon finner polisen mängder av länkar till IS propagandasidor. Han vill döda så många som möjligt på Drottninggatan, helst ”50–100 stycken”.

Förundersökningen och reportagen är ett fönster in i en föreställningsvärld som känns lika förvriden som den visade sig vara dödlig. Akilov hade aldrig mött sina offer, men sade sig hata dem – på ett abstrakt plan.

Samtidigt fylls brittiska tidningar av liknande reportage om en helt annan person, vid namn Darren Osborne. Två månader efter Akilovs massmord i Stockholm försöker Osborne göra något liknande. Med en hyrd lastbil kör han rakt in en folksamling utanför en moské i Finsbury i London. Han lyckades skada tolv personer, några svårt, och körde över och dödade en man som redan låg ned, drabbad av en hjärtattack.

Enligt domen hade Osborne ”radikaliserats mycket snabbt via internet, där han hittat och tagit till sig material som publicerats av gruppen per som målmedvetet spritt hat mot muslimer”. I Osbornes mobil kan polisen se hur han de senaste veckorna matat sig själv med rasistpropaganda från gruppen English Defense League. Akilov övervägde att köra rakt in i Prideparaden.

Osborne letade först efter en propalestinsk demonstration i London, där han hoppades kunna mörda såväl muslimer som Labours partiledare Jeremy Corbyn. Båda mördarna var halvt utslagna, med stora sociala problem. Men det är många som har stora svårigheter i sina liv utan att utifrån grumliga ideologiska motiv mörda medmänniskor de aldrig mött. En pusselbit fattas.

Den gemensamma nämnaren tycks vara hatgrupperna på nätet. Här uppstår en kuslig symmetri mellan islamisten och muslimhataren. De har bägge, förmodligen relativt snabbt, gått in i språkvärldar där de skolat sig att tycka att det är rätt att mörda främlingar som tillhör ”de där andra”. I det ena fallet icke-muslimer, ”otrogna”. I det andra fallet muslimer.

Vad är egentligen ”hatspråk”? Hur får det en sådan makt över individer som Akilov och Osborne? Till att börja med kan vi konstatera att det inte är någonting nytt. Som historikern Ben Kiernan visar i sin bok om folkmordens historia, Blod och jord (sv. övers. 2010) föregås folkmord och massakrer alltid av en upptrappning i språket.

Upp till varje folkmord i historien går en ramp av ord. Det finns gott om exempel på hur detta fungerar, från kolonialismens utrotningar till Hitlertyskland och vidare till Kambodjas Pol Pot. Det handlar alltid om avhumanisering. Utifrån en video av massakern i Srebrenica skildrar författaren Slavenka Drakulic i en stark artikel, ”Konsten att döda” (DN 11/7 2005), hur serbiska soldater använde flera timmar till att med ordens hjälp hetsa upp sig för att kunna begå massmord:

Det räckte inte med att mörda dem. Just därför att de visste att de strax skulle döda sina offer var soldaterna tvungna att skrika ut sina förolämpningar – för att övertyga sig själva om att det var rätt att döda dem. Att ta livet av en annan människa är en svår och traumatisk handling. De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor.

Filosofen Ludwig Wittgenstein har ett ord för detta: språkspel. En grupp börjar använda ord på ett eget sätt, tills de – för dem som är inne i gruppen – delvis betyder något annat. Handlar det om hat blir det till ett kitt som håller gruppen samman. Att hata blir en trygghet och en del av en gemenskap. I dag rymmer svenska sociala medier ett stort antal sådana hatgrupper, med hundratusentals medlemmar, där precis detta avhumaniserande språk odlas.

I en artikel i Eskilstuna-Kuriren (7/12 2017) skildrar journalisterna Anna Hansson, Mattias Ståhle och Henrik Holmberg hur en sådan svensk hatspråksgrupp fungerar. Vi känner igen mekanismerna från de grupper där Akilov och Osborne ”radikaliserades”. Men här heter deltagarna sådant som Nils, Annika och Tomas. Ett fall i den Facebookgrupp som granskas har hittills lett till åtal för hets mot folkgrupp:

Någon hade delat en SVT-artikel om att endast var femte somalier som kommit till Sverige har jobb. Kvinnan svarade och skrev:

”Hur ska dessa iqbefriade avarter kunna börja jobba? När de tydligen har noll iq, men en stor sexualdrift, vad ska dessa avarter jobba med? Det måste vara ett jobb där det inte finns en enda kvinna i närheten av dem. Kanske kan man skicka ner dem i gruvorna, för där finns inga kvinnor.”

– Det blev som hjärntvättning, säger hon efteråt i förhöret. Hon ångrar sig och säger att det inte var illa menat. Debatten urartade och hon lät sig ryckas med. Till slut gick hatet överstyr och det skulle hon vilja be om ursäkt för, snyftar hon.

N
aturligtvis är det så det språk som banar väg även för ett massmord fungerar.

Harvardprofessorn Jeremy Waldron skriver i sin bok The Harm in Hate Speech (2012) att det inte går att lagstifta bort språk som kränker eller upprör människor. Men hatspråkets syfte, menar han, är alltid att stöta ut hela grupper av människor ur samhället och beröva dem medborgerliga rättigheter. Som Waldron skriver går det inte att förbjuda eller censurera bort utan att yttrandefrihetens tak skulle sänkas i samhället, men det är av avgörande betydelse att vi alla förstår hatspråkets själva mekanismer.

I takt med att vi fått mycket större möjligheter att publicera oss har vi också alla fått vad som kan kallas ett ”publicistiskt ansvar” för vad vi säger och skriver. Och i samma ögonblick som avhumaniseringens mekanismer gör sig påminda i sammanhang där du själv verkar är det ditt ansvar att markera och säga ifrån. Om vi inte vill vara med om att skapa en ny Osborne eller Akilov.


Ola Larsmo är författare, skribent, och tidigare ordförande för Svenska PEN.

Handbok för demokrater

Handgripligt och lättillgängligt om hur den enskilda människan kan skydda demokratin.

Du kanske vill läsa...

Månadens boktips

I oktober läser vi två efterlängtade och självupplevda böcker som ger perspektiv på tillvaron.